/ Hemma /

Snart klara, ska du börja jobba nu?

(null)

Eeeh va?! 
Känns ju som ett spontant svar på den frågan då jag inte riktigt vet vad som väntar.
Jag har varit hemma sen veckan innan Elsa fick sin diagnos och bara varit mamma, vårdat och gett, egentligen satt alla mina måsten åt sidan. 
Vi hade kunnat dela upp det lite "bättre" för att det ska vara jämt. Men för oss, eller för min del så har jag inte kunnat vara ifrån Elsa överhuvudtaget den största tiden. Hon är ju en del av mig och att inte vara där och se henne, vara nära henne och kunna ta på henne har inte existerat. 
Förut var det alltid Ebba och jag som var tightast, hon släppte inte mig en sekund och Elsa har alltid hängt med Staffan. Hon har ju funnit sig i det mesta sen hon föddes, syrran har gått före. Men sen hon blev sjuk så vändes det där på två sekunder. 
Elsa har gått i första och Ebba har tyvärr kommit i andra hand. Vilket påverkat henne så otroligt mycket, alla känslor exploderar hos henne. Känslor som är helt omöjliga för henne att sortera eller överhuvudtaget sätta ord på. Det bara brister för henne. 
Som förälder känner man sig så jäkla usel för man ser det precis framför sig. Jag ser vad som händer, hur hon kommer reagera och hur det kommer sluta. Men jag orkar inte...ens tålamod och pedagogiska sida är helt out of business. Den försvann i all sönderstressad oro som bara kört helt slut på en. Mentalt.

Hur orkar du? Vad gör du för att orka? 

Ja eller nä det har man väl inte gjort, men vad är alternativet? 
Säga -nähä du lilla gumman, mammas hjärna brinner just nu så jag går ut en sväng, tar du hand om syrran så länge? 

Så tålamodet är kasst och hjärnan snurrar på. Jag fick frågan hur jag hanterar feber, blåmärken utan att tänka cancer. Svaret blev det jag önskade att jag kunde säga, som att vi kommit så långt i behandlingen och känner lite hur Elsa reagerar. Att blåmärken är bevis på lek. 
Allt det var en ren lögn!
Jag freakar ur när små blåmärken poppar på delar av kroppen och hostan övergår till en hackande torr kvällhosta. Det var ju precis så hon var veckorna innan diagnos. 
Bilder över ett jäkla trauma blixtrar på näthinnan och man inser att vi är långt från klara. 
Ska nog fundera över att kontakta min arbetsgivare snart innan man blir utförsäkrad vid nyår... 
Snart ska jag väl börja jobba igen.

//Tove

ajabajacancer / barn / barncancer / bearbeta / blåmärken / cancer / familj / jobba / känslor / mamman
#1 / / Ellinor:

Va rädd om dig ❤️

Svar: Tack❤️
Tove Jansson