/

Nedräkning, fem veckor kvar!

(null)



Fem veckor kvar, FEM!
Det är en helt magisk, otrolig, fantastisk och så väldans läskig känsla på samma gång. Alla dessa känslor som fylls i en, glada känslor som relateras till stadiet vi är i. Hon klarade det. Efter två år och fem månader har vi levt med att en rädsla ska släppa. Eller är det nu rädslan byggs upp igen? Den där som handlar om vad som händer när cytostatikan tas bort? Det som tryckt undan eventuella leukemiceller hela tiden. 
Minnen från första dagarna kommer igen på näthinnan. När man satt i väntrummet utanför operation och det kröp i hela kroppen.
Första gången gjordes ett benmärgsprov, andra gången opererades porten in. Sen har två benmärgsprov till tagits. Den hemska känslan när hon sövdes och bara försvann från en. 
Dosan ska sitta två år till, den lilla knölen som sitter uppe på bröstet. Den känns alltid när man kramas eller när man ska lyfta upp henne. När tjejerna brottas så gör det ofta ont då den fått sig en smäll eller en spark på slangen som putar ut på halsen. 
Dosan sitter i två år för då är risken för återfall störst. 
Återfall? Fy fan! Det är en skräck just nu. Elsa har klarat sin behandling väldigt bra, dock med väldigt många biverkningar men hon har klarat sig från sepsis, blodförgiftning och lite andra läskiga saker som nästan är medräknat i listan över både läskiga och livshotande biverkningar. 
Jag frågade om hon är frisk om fem veckor?! 
Men hon är färdigbehandlad och kommer gå på täta kontroller. Ända tills hon är 18 år så kommer hon gå på kontroller på barnonkologen för att sen gå över till vuxen. 
Frisk? Nä vi får säga canceröverlevare! 

Denna höst hade vi planerat att Elsa skulle få komma in på förskolan ordentligt, så att hon kommer tillbaka till kompisar och rutiner. Att få lite motstånd kan även va bra för henne. Men det blev vattkoppor för 4 veckor sedan och hon fick gå en dag innan det blev vattkoppor igen. Så nu är hon hemma igen.
Så ledsamt, för Elsa blev så glad samt att hennes energi och glädje var helt sprudlade när hon skulle åka till förskolan häromdagen. 
Först lämnades syrran på skolan och Elsa stod kvar utanför, det går även vattkoppor där. 
Elsas fröken ringer och informerar om förskolans nya vsttkoppsfall. Hon blir såklart  superledsen och all energi som fyllde henne innan bara försvann. Hon återgår till en dämpad tjej som inte vill göra något alls. Hela dan försökte jag locka med roliga saker men hon ville bara sitta själv med sin iPad. Kanske att hon ville bearbeta det. Sen säger hon "mamma det är ok, det är mysigt att vara hemma med dig".

De veckor som är kvar under behandling kommer nog spenderas hemma ser det ut som. Ett höstlov kommer snart och tjejerna i familjen ska till Småland. Vi kommer åka tåg och det är så spännande. De har ju sett Lotta på Bråkmakargatan ex antal gånger... då dom klistrar mackor på rutorna🙈
Efter det får vi hoppas att kopporna är borta så Elsa får lite normalt i vardagen. 
Vi har en sista läkarkoll kvar, inget speciellt. Bara ett stick i fingret och klämkoll.
Jag får väl gå igenom alla hypokondriska frågor igen med läkaren men det hjälper lite i ens egna process.
För Elsa så slutar medicinen och hon är klar, för oss föräldrar så har vi gått igenom ett trauma och en lång orosprocess. Det är inte bara att vända blad och gå vidare. 2,5 år formar en på olika sätt. Men just nu är vi väldigt trötta, vi behöver sova. Sömnbehovet är extremt och att bara vila räcker inte.
Vi försöker att inte göra för mycket för vi orkar inte. Kan vara att vi gått på helspänn så länge och vi börjar slappna av, känner efter? 
Jag vet inte. 

Kram Tove
Bilden är fem dagar efter akut inlagda och cytostatikan droppade in för första gången.


ajabajacancer / barn / barncancer / blod / cancer / canceröverlevare / cytostatika / familj / förskola / leukemi / livet / nks / skola / trött / vardag / vattkoppor