/ Elsa / Hemma /

Förändras man?

Vårsol i småland

För ett år sedan så gjordes det första benmärgsprovet och vi bara väntade. Vänta på att få ett besked om en sjukdom som kan ta vårat barn. Ett besked om hur allvarligt det var.


Jag är fortfarande samma person och uppskattar samma saker som innan. Men det hände ändå något i en då för ett år sedan. Jag har funderat över om man blivit bitter men det hoppas jag inte. Jag vill verkligen inte bli det. Jag vill heller inte vara den person som inte lyssnar på andra, att deras problem inte är viktiga. Försöker förmedla det till mina närmaste, bara för att vi har ett barn som sjukt så är deras liv, känslor och händelser både positiva och negativa fortfarande viktiga för mig. Jag vill veta vad som händer. Sen kanske jag inte kommer ihåg allt som sägs men jag försöker.

Jag har full förståelse över att vissa "undviker" att prata med oss efter att Elsa blivit sjuk, att det kan vara känsligt, jobbigt eller att man bara inte vet hur man ska göra. 
Det finns dom som kommit en närmre, samt nya bekantskaper som kliver fram helt oväntat medans vissa har försvunnit bort under tidens gång. Kan inte säga att jag sörjer det direkt då intresset för de ändå inte finns kvar.
Jag antar att det kan bli såhär när livet sätts på sin spets. Man kan välja helt själv hur man vill göra. Vara med och ta oss som vi är eller kliva av och se på avstånd. Det som kan vara lite svårt är överraskningsmomenten, när det blir lite pinsamt. Blir för mycket ömkande ibland som blir lite svårhanterligt för min del. Själv har man byggt upp ett försvar för att vara så utrustad man bara kan den här tiden och kommer det någon som gråter för oss så pallar jag inte. Det är klart att det är synd om oss, om Elsa. Men vi hade kunnat ha det så fruktansvärt mycket värre i vår sits. Vi får vara hemma så mycket medans många barn inte fått komma hem än.

Nu kanske jag blir lite bitter men med all rätt. Vi har inte av förklarliga skäl inte kunnat träffa så mycket vänner sista året, jag kan nog räkna dom på en hand, allra minst kunnat planera något då vi bara fått ställa in. När vi väl har kunnat så är det för spontant och ändå ingen som kan för alla har redan sina middag och helger bokade sen veckor tillbaka, precis som vi hade innan Elsa blev sjuk. Så vi kan ju inte heller klandra folk för att dom lever sina liv och ska behöva ställa in för att vi kan just då. Jag är nog mest avundsjuk för att vi inte haft den möjligheten. Nu ser det lite ljusare ut på den sociala fronten framöver och vi har gjort mera saker den här våren. Känns som att man börjat kliva ut ur bubblan, sakta.

Hur ska man bete sig då mot en familj som oss? Kan man säga vad som helst? Tänk om hon börjar gråta? 

Ja det kan ju inte vara lätt. Hur man gör är upp till var och en, vad man vill göra eller säga. Det viktiga är väl om man bryr sig så visa det. Ring, smsa skicka ett kort. Vad som helst som gör att den familjen inte känner sig ensam i det hela. Sen kanske man inte får svar tillbaka men det kanske inte är så viktigt just då. 
Det man inte ska göra är att vara passiv eller titta bort för att man tycker det är jobbigt och obekvämt. En familj som hamnar i dessa lägen är så sårbara. Allt kan rasa så snabbt i ens vardag. 
Vi har haft tur med fantastiska föräldrar som städat, handlat, skjutsat, hämtat, tagit all trötthet som vi lämpat av överallt. Dom har kommit med mat till sjukhuset och suttit och väntat på att vi behöver något igen. 
Det är en himla tur att vi bor i lägenhet just nu och inte behövt skotta eller klippa gräsmattor. 
En familj som oss kommer bort från det vanliga. Man träffar knappt några vänner, man hörs på telefon. Nu jobbar en av oss och det gör väldigt mycket, inte bara för ekonomins skull utan även för psyket för oss båda. 
Jag själv har inte sett min arbetsplats sen innan beskedet, haft två samtal med en bara. Sen är man helt bortkopplad från det. Där man jobbat i 13 år och kört All in jämt för att det är så himla kul. Nu är det så långt borta och det känns väldigt konstigt. 
Vill jag jobba så är det bara att åka dit för några timmar men den möjligheten har tyvärr inte kommit än. 

Nu blev det nog ett lite luddigt inlägg men budskapet kommer nog fram.
Så förändras? Ja det gör man, man blir lite mer sorgsen, lite mer bitter ändå kanske, samtidigt som man kan skratta så mycket åt supertöntiga grejer. Får se hur man är om ett år. Förhoppningvis stark💪🏻


Kram Tove


Elsa på uppvaket efter första benmärgsprovet