/ Elsa / Hemma /

Kortisonvecka

Så äntligen är vi i Småland. Semester. Det låter så skönt. Vi har ju byggt upp det som att Småland löser allt, nu är det dans på röda rosor. Yeah right! 


I samma veva som Elsa fick sin Vincristin i tisdags så började vi med en femdagars kur kortison, Dexametason. Monstermedcin, trollmedicin eller bara jävligt jobbig medicin. 
För Elsas del så är det alltid jobbigt med biverkningar men denna kör slut på oss med. 
Jag har skrivit om det tidigare. 
Humöret, känslorna och matsuget bara exploderar och vi står där. Försöker fånga upp tårarna och hinna fixa matbeställningar som ofta ändras en två tre gånger. 
Sen översvallas hon av en extrem trötthet och hon ska gå och lägga sig. På en gång. 

Man kan ju tänka att det där måste man som förälder stå emot. En treåring som styr ens liv i  några dagar, utöver att vårat liv har levts efter 13 månader av behandlingar. 
Man är så dum vissa dagar när man sätter emot, att hon får vänta, vi har precis ätit falukorv, köttbullar, makaroner, köttfärssås, potatis, korv med bröd och en rund polarkaka. Jag orkar inte fixa pannkakor på en gång.
Men det slutar inte, hon går sönder och blir en blöt deprimerade hög på golvet. 
Att bara ge henne lite mat så blir det frid. 
Man får köra ett mantra för sig själv "det är kortison, bara fem dagar" och lite svallvågor på det. 
Fast denna gång har varit mildast (även svinjobbig) jämfört med tidigare då hon gått upp varannan timme för att ätia på natten.
Då var jag själv nära på att checka ut alternativt låsa ut hela familjen på balkongen. 

Elsa får andra biverkningar av den här perioden. Förutom kortisonets personlighetsförändring samt extrem klåda inne i benen så gör cytostatikan sitt. Vincristinet sätter sig på nerverna. Det kan sitta i i flera månader. Smärtor i ben och hängande ögonlock hade vi förra sommaren. Nu är det mer stelt och det ser ut som att hon haltar i stegen. Hon spänner sig i rygg och axlar när hon försöker parera. 
Hon har däremot fått tillbaka mycket muskler och fett. Förra sommaren vägde hon 8,9 kg som minst, men nu är hon uppe på 13 kg och blivit 91,5 cm lång. Hon var 82 cm vid insjuknandet.

Det är helt ljuvligt att se henne springa igen, även fast det inte är det fjäderlätta och hoppiga så springer hon. Hon vågar igen och litar på sig själv att benen bär. 

Det är ändå så skönt att få ett miljöombyte. Vi är ute på landet med kossor och kalvar utanför köksfönstret. Smultrona frodas och sommatkantarellerna växer som ogräs i skogen. Vi plockar alla sorters blommor och fikar hemma hos gammelfarmor. 



Nytt utseende på insamlingen hos Barncancerfonden
Tänk om vi kommer upp till målet i sommar!
För att komma till insamlingen klickar du HÄR
Kommentarer (0)
Dexametason / akut lymfatisk leukemi / barncancer / kortison / leukemi / vincristin