/ / Första 4 månaderna / Leukemi /

Besked

Vi fick vänta två dagar på ett besked. Hela söndagen som bara gick. Det fylldes på lite blod, antibiotika och det togs prover. Upptankning inför benmärgsprovet som gjordes på måndagen. Att bära in sitt lilla knyte på operation och gå därifrån första gången i sitt liv var en hemsk upplevelse. Jag har inte vant mig vid den och tänker inte göra det heller. Även fast vi fått göra det så många gånger nu. Hon tittar i ens ögon och blicken säger lämna mig inte. Narkosen kickar in när hon ligger i ens famn. Ögonlocken blir tunga och hon blir som en slapp liten degklump. Snabbt ska hon över på en brits, man tar snuttisen och nappen och blir vägledd ut bort från sin älskling. 


Det är en lång väntan med så många tankar. Man hinner prata med andra föräldrar om deras barn och man blir berörd och undrar var dom får sin styrka ifrån. Dom frågar oss vad vi gör här och berättar väldigt öppet om sig. Det är ett annat socialt samspel här, det finns inga direkta gränser på vad man får fråga och det är befriande.
 I lekrummet ser man andra barn som leker med kala huvuden, stapplande, vaggande gång och sondslangar i näsan. Ska vi vara här? Jag vill åka hem. Kan vi få besked nu så att vi kan packa ihop våra grejer och sticka så långt bort vi bara kan.

Våra mammor kom och gjorde allt som vi inte såg. Våra fina mammor som sätter sig i bilen och kör 40 mil mitt i natten. Eller tar första bästa tåg 40 mil från ett annat håll i landet. Sen har dom och många andra fixat för oss men det kommer i ett annat inlägg. Dom kom och tog hand om syskonet, storasyster som inte alls är gammal. Hur ska vi förklara för henne om vad som händer? Hon tycker att det är jättespännande på sjukhuset, så mycket fina leksaker. Leksaker med barns namn på. Skänkta av barn som behandlats på sjukhuset. Var är dom idag, friska? 
Så mycket ångest kom som man inte kunde hantera. Man blir kall.

Det hade börjat landa i oss att det troligtvis är leukemi. Vi pratade inte om det, skulle bli för påtagligt. Kanske om ingen säger något så är det inget. Anhöriga hörde av sig och försökte stötta, vi var inte direkt mottagliga för det även om stöd och kärlek är det bästa. När vi var i den situationen så ville jag inte bli påverkad av andras tankar och känslor. Ville inte höra alternativa sjukdomar. Det fanns bara en sak, hoppas inget så blir du inte besviken. Det kan inte vara något annat än leukemi. Vi är realister och ville bara ha fakta. Det gjorde oss trygga då och än idag. 

Måndagen kom och det blev eftermiddag. Jag stod i köket och fixade mat till tjejerna. En sköterska hämtar in mig till vårat rum. Det står fyra stolar framme och det kommer in två läkare. 
Jag vet vad ni ska säga. 
Hon har Leukemi. ALL preB. Det är den allra vanligaste sorten och det här kan vi bota. 
Behandlingen är på 2,5 år. Herregud hon är inte ens 2,5 år! 
Under hela samtalet där vi gå igenom hennes leukemi, var i hennes celler hon är sjuk, behandlingsprotokoll, neutrofiler mm så slår det mig. Var är hon? 
Hon är i lekrummet och stojar för fullt med storasyster, mormor och farmor. Hon har hur kul som helst. 
Av alla fakta som vi fick var det nog inget som gick in just då. Det tog ett tag innan man förstod vad det handlade om. Hur vårat liv kommer att förändras från nu. Hur grymt det kommer att vara för vår lilla tjej.

#fuckcancer #älskadebarn

ALL / Benmärgsprov / akut lymfatisk leukemi / barncancer / leukemi barn / onkologen