/ / Hemma /

När börjar det gå upp för henne?

Man ligger i soffan och gosar, halvslumrar med Elsa framför sig som slökollar på barnprogram. Vi har varit på förskolan, det tar på krafterna på henne. Men hon är lyckligt trött. Nöjd efter en bra dag, 

- mamma är jag sjuk? Frågar hon.

Njao, det är väl ingen idé att luras här. Jag tänker lite snabbt, väger två alternativ. Vilket är hårdast, sanning eller hittepå? 
Jag ställer en fråga om vem som säger att hon är sjuk och då har en vän på förskolan sagt det. Kanske mer påtagligt nu för kompisarna när håret är bort igen och hon är lite skraltig. Alla föräldrar i hennes lilla grupp är så mån om att alla ska ha det bra och bryr sig om varandra. Nu är ju inte vi där speciellt ofta, förutom att vi lämnar och hämtar syrran varje dag. Men det blir samling ibland, utflykt till parken och lite längre dagar med lunch får vi till. Men det är nog bara 3-4 st varannan månad, detta pga att Elsa inte orkar eller har superlåga värden. Men det är aldrig några snoriga eller hostiga barn och dom är snabba på att messa och fråga om ev sjukdomar som vattkopppor mm. Man känner sig tacksam när alla hjälper oss i vardagen.
Vilket gör att vi kan hälsa på utan att vara rädda för baciller. 

Jag frågar om hon känner sig sjuk och det gör hon inte. Men hon undrar fortfarande och jag säger som det är. Vi pratar om guldmedicin som ska göra blodet friskt igen. "Dummingarna" säger Elsa. Dom ska bort! 
Men hon gillar inte nålen, den är läskig. Den gör ont på mig och jag blir ledsen, säger hon. 
Undrar hur mycket hon kommer att minnas som äldre? När hon är färdigbehandlad så är hon nästan fem år. Inte för att det kommer sluta då. Kontrollerna är täta första åren och blodproverna ska tas. Vi kommer vara på onkologen i många år framöver.

Hennes högdos som skulle starta för två dagar sen sköts upp pga av platsbrist på sjukhuset.
Anledningen var att det kommit in många nyinsjuknande och det går inte att flytta på dom. Två dagar för oss som har två månader mellan högdoserna kände att det spelar ingen roll. Inte för att vi hade något val och Elsa är alltid i toppform inför dessa. Vi har njutit av en pigg tjej i några dagar som upptäcker världen och sig själv igen. Utmana är ledordet!
Sen i sista stund så blev vi flyttade till ett annat sjukhus, 20 mil bort.
Det gick inte att vänta längre och högdosen måste göras. 
Det är inget problem att åka dit om man har planerat lite, det är många som får resa långt för behandlingar men då har man lite framförhållning, nu hade vi knappt ett dygn på oss att fixa allt.
När vi är på vårat sjukhus så kan vi turas om, ta med hämtmat eller laga matlåda och ta med. Nu blev blev det ett jätteprojekt med mat och logistik.
Men pappa och Elsa kom iväg och kuren är nu igång. Näst sista högdosen. Känns helt ofattbart att vi kommit såhär långt. Att vi fortfarande är optimistiska trots det vidriga vi går igenom. 

Snart är vi tillsammans alla fyra igen❤




Högdos / barncancer / leukemi